tervetuloa meille...

förbered er på ett riktigt jävla ego-inlägg...



Börja morgonen  helt utan frukostlust, jag som i vanliga fall inte klarar av att stå på benene efter en kvart om jag inte får i mig frukost direkt....så satt där med gröt och mackor och peta i tallriken, tyckte synd om mig själv.


efter att ha kämpat i mig frukosten hämta jag tidningen och tog mig en kopp kaffe, inte fan vart de bättre för de...snusen lindra nikotinsuget som kommit krypande men de var en piss i havet...
bläddra mig fram till sporten och då kollappsa fan hela dagen. Vet itne varför de tar så hårt men tror de är för att jag är så jävla lättlurad och behöver bekräftelse hela tiden. Var en tid i avesta och lira fotboll och när jag börja i min gamla klubb såg jag som fan fram emot att stå med som nyförövär, de hoppa över att skriva mig som spelarförlust när jag lämna klubben så dog mitt självförtroende som fan inför debuten i den nya klubben. Men anders, tränaren i avesta var inte sen att ge mig tips och pepp så jag kunde ta mig en plats. och efter några träningar hade jag en plats i startelvan. Det var nog toppen av mitt självförtroende inom bollspelet. Han berömde mig om jag gjorde nå bra och gav mig såklart kritik när jag var kass...precis som de ska va, ris och ros...


sen som sagt var gick jag tillbaka till gamla klubben då jag inte hann sitta i bilen till avesta var och varannan dag.
Inte nå nyförvärv då heller. Nån stack in att de var kul att se mig tillbaka på liden men vet inte om de mest var så att de bara ska sägas. Lagkamraterna stod dock med öppna armar och välkomna mig så jag kände att de skulle bli riktigt skoj å lira där igen, efter att ha haft de mentalt kämpigt att skriva under för den gamla klubben.


Tog nog halva vårsäsongen för mig att släppa mitt kassa självförtoende att jag fått för mig att de inte ville ha med mig där...(tror aldrig att nån vill de iof men ändå)... Sen kom då maggen å växte fram, så slutade när de var 2 matcher kvar innan sommaruppehållet...Viggo kom som en räddning för mig när jag riktigt gått ner mig i att sitta hemma hela dagarna och jag vart lycklig igen...


Hade bestämt mig för att ta de lugnt med träningen de första 3 månaderna efter förlossningen. Kunde varken lura m,ig själv eller någon annan, redan 2 veckor efter tog jag första löpstegen, kanske 50 meter men ändå... efter 1 månad var jag tillbaka i laget och tränade så ofta jag kunde..var då mitt i försäsongen så skippa fysinslagen, våga inte påfresta kroppen för mycket så livmodern skulle ploppa ut eller så...hehe



Allt kändes bra i början, för om inte tränarna och lagkompisarna vart på mig att komma igång igen skulle jag nog inte börjat förrän nu eller så...
Men när träningsmatcherna drog igång kände jag att de här är fan inte alls som de ska. Jag passa inte alls in i deras nya sätt att spela...hela spelet var liksom en ny grej och mitt sätt att spela boll fanns de inte utrymme för, och de har nog märkts... ville stanna hemma och ligga i soffan och äta godis men danne peppa iväg mig och sa att de skulle vända...
med världens ångest var jag då på träningarna men hade samma känsla hela tiden.



Så idag då när jag inte stod med som nyförvärv, comeback eller ett piss så kändes de som ett slag i hjärtat.
Är inte ute efter att de ska stå att jag är duktig eller behövs i laget eller nå, skulle bara kännas så skönt om de funnits ett litet ord om att jag var tillbaka eller så, för jag har verkligen ansträngt mig att komma ikapp så gott  jag kunnat.

Men ångesten drog väl igång som värst efter söndagens träningsmatch, lirade 85 minuter, vilade 5 minuter då jag kännde att jag var tvungen att göra lite knipövningar efter halvtid för att inte pissa på mig, är väldigt nojjig över de där även fast de aldrig vart nära...(lite knäpp är jag nog)... men men, hellre de säkra före de osäkra..
jaja, åter till matchen. Det var en riktig skitmatch iof, vi torska så det stod hätrliga till men kände att de inte gick alltför kasst och efter matchen kom fler som vart å kollat frma och sa att de inte fatta att jag kunde spela så bra så tidigt efter förlossningen och nån sa att jag var bäst på plan å sådär....
sen kom då referatet...jag hade inte fått godkänt av tränarna, det är bra om de ställer höga krav men jag vet fan inte vad jag gjorde som var så fel... kändes som alla som sagt att jag vart bra bara drev med mig och typ asgarva åt mig bakom ryggen...
Hur fan ska jag kunna ställa om mig till kvällens seriepremiär... inte säkert jag får spela ihuvudtaget men ändå.. Vill bara ligga i soffan å gråta som ett litet barn...
Idag är jag riktigt martyrig och tycker synd om mig själv... Kanske bättre att skita i allt helt. Hitta en sport som jag inte behöver bry mig i, bara gå på pass eller ut å springa.. där allt handlar om att jag gör saker för mig själv. Då kan jag ta min brutalkassa finska taktkänsla och fnittra lite åt mig själv istället för att andra fnittrar åt mig (som de känns).


Får säkert skit av någon att jag inte borde skriva såhär.. men jag tar den skiten, typiskt svensk att inte klaga öppet va???? men jag kanske inte behandlats typiskt svenskt alla gånger så vafan, plus att jag har en finsk sida också så säger att de är från den sånt fall, där är de ok med temprament och åsikter på ett helt annat sätt än här...har jag märkt..




Ni får absolut inte tro att jag inte gillar laget eller är missnöjd med tränarna, dem är skitbra allihop.. helt annan glöd och lagkänsla nu än vad de någonsin vart i laget skulle jag tro... men lär få ur mig det här ändå..



..................................

Är inte bara allt med bollen som har gjort att jag mår dåhär, känner ibland bara att jag inte räcker till..som dels som mamma och dels som partner och allt annat man ska vara, fösöker så gott jag kan.

Sitter just nu och vaggar vagnen med foten, kastar boll till hunden, käkar en banan och bloggar, fullt upp hela tiden, även om jag tar bort bloggande så är de svårt, känner att jag är brutalt kissnödig också men det får åtgärdas när de finns tid. När grynen somnat och allt annat fixat.. borstat tänderna har jag redan glömt om jag hann med i morse eller inte...ajja, skitsamma.

Önskar ibland att jag kunde flyga ett par meter ifrån mig själv och se hur jag hanterar allt, om jag har koll eller bara flummar och stressar runt som en annan irrkott. Att danne och min relation kommer lite i 3e han dnu är väl inte så konstigt men känns som hundra år sen vi bara satt mitt emot varann och käka och prata om vad som helst. Blir oftast bara "ska jag byta, mata", "har knorre vart ut", "vi måste fixa gräsmattan", "måste jobba med veden" " finns de tid att göra det det det det det och det".... sen är de dags att sova för danne som ska upp vid 5 och jag försöker fixa iordning lite så de går snabbt med morgonbestyren, diska nappflaskor, fixa så de bara är att ha i vatten i gröten och in i micron...lägga fram kläder till mig och viggs och sådär så allt ska flyta på.. sen somnar jag som en stock med lillen bredvid. Helgerna förvinner som en fjärt och oftast är danne och jag på olika håll då, sen är de som vanligt i veckorna igen..

Längtar och saknar danne hela dagarna, känns bara som tiden flyger förbi oss.. vill kunna sätta mig ner bredvid och bara kunna fråga hur han haft de eller bara kolla på ett tvprogram eller vad som helst, fattar inte var all tid tar vägen. Viggo är ju världens gulligast unge och somnar alltid vid 7-8, men då är de så mycket annat som ska göras. jaja, vi får ta igen allt när vi är pensionärer...

................................

jag är lite för kyckling för att publicera detta inlägg innna matchen ikväll, vill inte att någon spelare eller så ska gå in och så sabbar jag stämningen för hela seriepremiären om det tas på fel sätt...

Så jag skriver detta mitt på dagen (ons) men publiceringen blir nog imorrn tors...

Hoppas ingen tar åt sig på fel sätt iaf... bara jag som är en liten liten människa med världesn sämsta självförtroende...

over and out