tervetuloa meille...

Hej hej alla bloggläsare!

Nu är d väl dags att jag (pappan) skriver hur jag upplevde förlossningen .

 
Allt börja torsdagen den 14/1-10 kl 23;00 Jag hade ju ställt in mig helt på att få åka in till Uppsala och lägga takplåt på KIA i kylan.

Hade precis slumrat in i min skönhetssömn när Mathilda ruskar om mig och säger ”vad skulle du säga om ja säger att ja har värkar?” Tänkte direkt, lägg av att larva dig de är ju 19 dagar kvar tills vi ska få barn! Så ja gav Majsan ett ont öga vände mig om för att somna om, ”gå på toa en sväng och gå och lägg dig igen!”

Det tog 2 tim sen väckte hon mig igen å då kändes allt mycket mer allvarligt, hon såg ut att ha mycket ont och körde upp en klocka i nyllet på mig och sa ”JAG HAR VÄRKAR KAN DU VA SNÄLL OCH HJÄLPA MIG ATT KLOCKA DOM!!” Då var d bara att fatta att nu är det allvar, så jag tog klockan och var beredd.

Tog ett tag sen skruva Majsan ihop sig och frusta nu! Vi klocka och klocka det var ca 4-5min mellan värkarna ett par timmar innan det börja dra ihop sig, jag låg och försökte förstå att de höll på att bli allvar. Men kunde inte sluta tänka på hur sur ja skulle bli om det inte skulle bli av och hur trött ja skulle vara på jobbet på fredagen utan sömn.

Men vid 03.00 gick slemproppen (inte jag den här gången=).) sen börja det bli kortare mellan värkarna, nu är det skarpt läge! Nu tar vi passaten och åker in! Stanna till i sala å lämna Knorre.

Väl där inne på förlossningen vid 9 på mporgonen fick vi ett eget rum. Det kändes skönt att få ha kommit in men vi visste ju fortfarande inte om vi fick stanna. Skön kille som ja är så börja ja serva Majsan med lite mackor och saft! Ville ju att hon skulle få i sig näring inför hennes tuffaste match ever!

Det tog inte många minuter innan det kom in en barnmorska för en liten koll! Hon börja peta å pilla å greja. Spända av förväntan tittade ja på Majsan, då kom de där svaret vi ville ha. du är öppen 3,5-4cm så d et är klart ni får stanna. De måste ha varit en liten milstolpe för oss, nu visste ju vi att även hur lång tid det skulle ta så skulle vi få åka där ifrån med ett barn. Om allt gick som d skulle vill säga!

Så nu var det bara att vänta och vänta. Vi boka upp ett varmt bad för att få fart på förlösningen! Efter badet så börja hon få väldigt ont. Vi torka av tjockisen=)sen gick vi in på rummet å koppla in lustgasen!

Tiden gick och jag var nervös och Majsan hade ont, vi satt och turades om med lustgasen, hjälpe ju inte mig ett dugg men d var ju en jävligt skön känsla! Ena stunden låg hon och krampa andra stunden smålog hon och prata om massa gamla discon i sala parken. Tänk var lite lustgas kan göra!

Ska ja skriva alla små saker så lär ja aldrig bli klar.  Så då hoppar vi fram till det mest kritiska skedet i hela förlossningen!

Det var efter ett par timmar när lustgasen inte hjälpte ett skit och hennes värkar var som jobbigast. Det var nu vi skulle ta ställning till vilken bedövning hon skulle ta om d fanns nån som passa. Mathilda fick ju inte ta vilken som helst pågrund av massa anledningar.  Och doktorn ville egentligen inte ge henne nån epidural (ryggbedövning) som vi hade hoppats på. Just i den här stunden så hade Mathilda gett upp helt, hon som vanligt vis ska vara så hård låg och grät och försökte säga att hon inte ville det här längre. I den här stunden tror ja nästan att vi hade gett upp båga två. Då kom räddningen, doktorn storma in och berätta att han skulle göra ETT försök. Lyckades han inte skulle vi få göra det här helt utan bedövning. Dom där fem minuterna som han höll på att sticka i hennes rygg var dom längsta i mitt liv, ja hade prickar framför ögonen skakis i benen å mådde illa som fan. Det är så jävla jobbigt att se nån ligga ner å mår så dåligt ha så ont utan att kunna göra nått åt de, allt låg i doktorns händer! men helt plötsligt så va han klar det hade gått jätte bra och barnmorskan sa att Mathilda va öppen 7,5cm och allt hade gått jätte bra. Då kändes d nästan som om allt var klart=)

Resten av förlossningen var jobbig men absolut inte som i mitten av den. Nu viste ju vi att d snart va klart och Majsan hade ”bara” hälften så ont. Men ena barnmorskan fick en spark i huvudet å Majsan väste ”är de det här som kallas fredagsmys”. Men hon sa inte ett enda ont ord till mig inte en svordom, kors i taket=).

Efter många krystningar å mycket pep-talk av mig så kom håret fram där nere! nu va d nära nu var d dags för mig att kliva fram. Ja coacha ut den bäbisen, ja sa att nu är d inte läge att hålla igen längre. Så Majsan satt i gång med ´dom` sista. Helt plötsligt flög d ut en liten pojk, som skjuten ur en kanon med armen först. Kan ha sett fel men är nästan helt säker på att han gjorde segertecknett!

Klart! Den känslan går faktiskt inte att beskriva! finns inte så mycket fina ord som ja skulle vilja använda för att beskriva vad jag kände när ja såg min grabb!

Men en skön pappa som ja är så ska ja luta mig tillbaka och bara njuta av det här. Och hoppas att vi får många spännande äventyr ihop!  Viggo, Mathildis och jag=)

En riktig ”pappa-bild”…