tervetuloa meille...

Sitter och laddar för en riktigt sentimental bloggning. kanske inte borde skriva ens hälften av de jag kommer göra, kanske anses privat och lite osvenskt att berätta att man haft problem, men jag har bläddrat i massa forum själv och tycker att de hjälpt som tusan. just för att folk öppnat sig och berättat.
Men som jag sagt förut så skriver jag mest för mig egen skull, dels för att komma ihåg och dels för hålla mig borta från vissa saker igen och kanske kan man påverka någon på ett bra sätt.

okej, då kör vi...

Jag har tidigare levt som en idiot rent ut sagt, får helt skylla mig själv och alla problem de dragit med sig är självförvållade, men trots de väldigt jobbiga. Men nu har jag fått en helt annan bild av livet, "hittat en mening" för att snacka lite klyschigt...

jag har lidigt av en ätstörning under många år, "ortorexi", handlar i princip om att man tränar "mer" än man äter, sätter man i sig ca 1200 kcal på en dag då kan jag lova att jag´minst förbrännde 3000 genom träning och plus de kcal man gör av med bara genom att leva. och som ni förstår går ju inte de alls ihop. Så då får kroppen lida. Har legat på en fettprocent som en bodybuilder under ca 4 års tid. Så alla de "kvinnligare" bitarna av livet, den speciella veckan man ska ha varje månad osv har lyst med sin frånvaro hela mitt liv typ.. eller ja, kanske 10 av 12 månader per år..
Sen har jag skaffat mig allergier till nästan allt i matväg, nötter, soya mjölprotein och tomater kan jag inte käka, vilket inte var problem när jag var liten..
en jobbig grej med att vara inne i den här svängen, är alla lögner och den associala jävel man förvandlas till. Eftersom allt går ut på att träna träna träna och träna så finns de inte tid eller plats för någonting annat i ens liv. Jag har ljugit för släkt och vänner, skolkat och sagt ifrån fester o dyl. Istället har jag vart i löparspåret, på gymmet eller tränat fotboll m.m

Kunde inte gå på fester, ut och fika eller gå ut och äta. Var ju omöjligt att hålla koll på alla kcal som var i restaurangmaten eller hur skulle jag kunna säga nej till all dricka och allt godis som skulle finnas på festen. Tänk om någon hade tittat på mig och jag fått intrycket att han/hon tyckte jag var tjock, då kan jag lova att jag hade gått ett varv runt gruvan oavsett om klockan vart 3 på natten ( vilket har hänt fler ggr ).

Man ljuger så mycket för sig själv och andra att tillslut tror man på det. Om t.ex mamma frågade om jag ätit något så kunde jag svara att jag ätit i skolan, fast jag inte hade de, och då åt jag kanske ett äpple och ansåg att jag ätit alldelens för mycket så då var de bara att ta löparskorna och springa milen för att kompencera min " fantasi" lunch.                                                                     

ALDRIG MER...det har vart ett helvette iaf. . men de är över nu. ska berätta mer om de sen.

Det jobbigaste av ALLT kom inte över mig förrän jag och Danne bestämde oss för att skaffa barn, vi pratade om det och kände att vi båda var redo och det var med varann vi ska leva. Så när vi skulle börja försöka så gick de bara inte. Jag hade haft mina aningar om att jag inte fungerade som jag skulle efter alla år som tränings-idiot.
Men aldrig kunde jag föreställa mig den här resan som väntade oss.
Jag sökte efter en tid hjälp, men då sa hon att vi var tvugna att försöka ett helt år innan vi kunde få hjälp, så det var inte så mycket annat att göra.


Så efter ett år med mycket frustration, gråt och gravtester skulle då domen fällas om jag ens skulle kunna få barn nångång eller inte. Alla testresultat visade sig vara ok, vi kompletera varann bra osv. MEN det var ju just de där med ägglossningen och grejjer som inte ens var nära att finnas. Vid denna tidpunkt hade jag redan slutat träna minst 6 dagar i veckan och sluta räkna kalorier, tror tillochmed jag börjat äta lite godis. SÅ jag hade nått upp till en vikt av 49 tunga kg...ganska lagom i mina egna ögon som inte gärna gick över 50 kg förr.
Men de var bara att gå hem från läkaren med ordinationen att gå upp till minst 54 kg innan de ens fundera på att hjälpa oss.. Så psykiskt påfrestande som allt detta hade börja bli gjorde att jag nog varje dag tänkte tanken på att ge upp barn-försöken helt.
Att inte kunna bli med barn när vi inte ville nå annat gjorde så ont i hjärtat att jag grät nog från morgon till kväll inombords, men försökte dölja de så gott de gick...

Så kom iaf dagen när jag lyckats komma upp i min ordinerade vikt och vi skulle få hjälp..
Vi visste inte vad som skulle hända eller hur de skulle göra. De hade fråga fler ggr om vi var gifta om de skulle gå så långt att vi blev tvungna att adoptera...Adoptera, jag som vill ha eget barn först. Vad var de här???!
Kan jag inte alls bli med barn tänkte jag... men jodå, de skulle ge mig några tabletter, och fungerade inte de skulle jag få sprutor.



Pergotime:

Pergotime är ett läkemedel som används vid ofrivillig barnlöshet som beror på att kvinnans äggproduktion inte fungerar som den ska.

Det vart räddningen, på första försöket fungerade de, så mer än 1,5 år efter att vi bestämt oss för att börja försöka så vart vi gravida.  Vilken lycka. Jag slutade med fotbollen första dagen jag fick veta, jobba fick jag inte göra efter v 8, så nu var de helsatsning på bebis...

Så från v. 8 i graviditeten har jag vankat här fram och tillbaka i vårt hus i varmsätra och vart så sjukt orolig för att de inte ska gå vägen, jag har mått så dåligt av all oro. Självklart har de vart jobbigt att vara ensam här utan att få jobba eller träna något, men de har vart uthärdligt. Oron för att mitt tidigare levnadssätt ska ha påverkat barnen i magen har vart den stora boven. Har knappt sovit eller vågat ha trånga byxor på mig för att jag vart så orolig...

Men så kom dagen, den 15 januari 2010 och allting förändrades. Den stora stenen som funnits i mitt bröst försvann och jag tog för första gången på över 2 år ett djupt andetag och kunde somna utan oro.

Idag satt jag med Viggo i famnen och höll hans lilla hand, han kramade mitt pekfinger och tittade mig i ögonen, då visste jag att jag var hemma. Tårarna bara forsade ner för kinderna och jag förstod inte riktigt vad som hände, kände bara hur mycket jag verkligen älskar den lilla och min Danne som ställt upp för mig hela tiden.

VIGGO:
Viggo är en latinisering av ett namn på vig- som betyder "strid", betydelsen kan även uttalas "kämpe".
                                              

Viggo har blivit resultatet av många års strid mot ätstörningar, dåligt självförtroende och jobbiga tider.

NU hoppas jag att de är såhär de ska vara, att vi alla får vara friska och må bra. Viggo ger mig styrkan att aldrig falla tillbaka i mina gamla banor, han har gett mig en helt ny syn på livet och hur jag vill leva det.

Jag skäms inte för att prata om att jag vart sjuk, har fått förfrågning om att hålla föreläsningar om "ortorexi" eller mina erfarenheter om det. Funderar fortfarande på det, för jag vill inte att någon ska behöva genomgå det som jag har. Har sett fler i min omgivning med tendenser till det och de sliter sönder mig, hoppas verkligen att de tänker om. För ingen vet bättre än jag att de finns ingen som kan säga till en människa med ortorexi att man är för smal eller bör ändra sig, för de ger bara mottsatt effekt...



JAG ÄLSKAR ER MIN KÄRA LILLA FAMILJ...





over and out...